Läste ett väldigt intressant inlägg på Annas sida om Guden och Midsommar sett ur en wiccans synpunkt. Det väckte lite funderingar som jag tänkte ventilera i ett eget inlägg.
Inom wicca tror man ju på en manlig och en kvinnlig gudomlighet (finns dock wiccaner som mer fokuserar på Gudinnan) och Annas inlägg handlade om att Guden vid midsommar eller Litha, är som allra starkast...tom starkare än Gudinnan, men att det oftast inte läggs så mycket fokus på det...och att det är ett förekommande fenomen under hela årshjulet...att Guden liksom hela tiden benämns i relation till Gudinnan, inte som en egen individ. 
Det fick mig att fundera över min egen relation till Gudomen. Jag har, vilket de känner igen som varit med mig i mina tidigare bloggar, skrivit om hur jag i mina första år av sökande valde Gudinnan framför Guden för att för något år sedan knyta an till Guden igen. Därefter släppte jag taget om både Gud och Gudinna för att fokusera på Gudomen helt enkelt, vilket åter igen blivit Gudinnan...men bara i själva ordet. Jag kände att jag behövde ett annat ord när jag vände mig till Gudomen och det kändes opersonligt och konstigt att typ säga i en ritual "älskade Gudom"... Ordet gudinna för mig ger en varm omhändertagande och trygg känsla, såsom Gudomen ter sig för mig...men jag vet ändå i mitt inre att Gudomen är så mycket mer...den är själva livet helt enkelt...den uråldriga pulsen som rör sig i allt...Således är den alltså gud/gudinna, ljus/mörker, dag/natt, varmt/kallt, gott/ont osv...
Jag hoppas någon förstår vad jag menar...:)
Någon hade kommenterat Annas inlägg med att det kanske berodde på att man försökte balansera ut kristendomens många år av patriarkat och att det i sin tur skulle leda till ännu en obalans. Jag tror det ligger mycket i det, men jag tror inte att det nödvändigtvis behöver leda till ännu en obalans utan snarare att vi lärt av våra misstag och när väl balansen uppnåtts så kan vi förhoppningsvis mötas där med allt vad gudomen innebär.