Hos underbara och inspirerande Ariadna kunde man häromdagen läsa ett väldigt intressant inlägg om häxans varande eller icke...det fick mig själv att känna att det skulle jag också behöva ventilera i ett inlägg. Jag har nämligen på senaste tiden funderat en hel del på det här med häxa och varför man väljer att kalla sig det.
Ariadnas inlägg handlade till största delen om vad en häxa egentligen är och jag kan bara skriva under på hennes kristallklara formulering att en häxa är en person som praktiserar häxkont och häxkonst i sin tur är en häxas hantverk, ett arbete med magi genom att utnyttja t ex energier, stenar, örter, färger och liknande för att kunna påverka omvärlden.
Till dessa rader vill jag också personligen tillföra att som häxa lever man i harmoni, balans och respekt både vad det gäller vår jord och alla dess invånare och att allt liv är heligt.
Mitt inlägg fokuserar mer på mina egna funderingar kring varför jag kallar mig häxa. 
När jag för ett tjugotal år sedan för första gången snubblade över ordet wicca och därefter läste allt jag kom över (vilket inte var så mycket och inte alls på svenska) så antog jag också namnet Månhäxa som ett tiotal år senare blev Moonwitch eftersom det visade sig mer gångbart i cyberrymden...(jag menar...hur kul är det på en skala att heta Manhaxan...;)). Jag gjorde detta som ett bevis för mig själv att jag valt att vandra den väg mina hedniska förmödrar och -fädrar vandrat, som en hyllning till alla de som fick sätta livet till när kättarbålen brann runt om i Europa...men det var ett namn och en tro ingen visste något om. Det är faktiskt inte förrän på senare tid, sedan jag började blogga som jag kommit ut ur det berömda kvastskåpet...;) 
På senare tid har jag kommit i kontakt med fler och fler likasinnade även här i Sverige och det är väl i samband med det som jag börjat fundera mer och mer. Ganska snabbt (oavsett vad det gäller i livet) ser man vilka som går in helhjärtat för en sak och vilka som mest tycker det är en kul grej och tror att själva utövandet ligger i antal attiraljer man omger sig med.
Det är tråkigt att behöva säga det, men det känns som om det gått troll i ordet häxa (om man nu kan säga så...:D)...som om det blivit lite av en fluga...och jag vet inte hur många häxor jag mött både här på nätet och IRL som anser sig stamma från en lång blodslinje av häxor och att alla andra inte vet vad de pratar om. Jag personligen anser att det finns nog inte någon som inte har en häxa alias klok gumma/gubbe i sitt släktled...jag menar med det att förr i tiden var det ett sätt att leva när man levde nära naturen och jorden man brukade, man var beroende av vädrets makter osv. Att blidka jordens och vädrets krafter genom olika former av magi var ett sätt att överleva...det var basic kunskap som man fick med modesmjölken.
Jag menar inte att hoppa på någon nu eller att min tro skulle vara sannare och mer äkta än någon annans...jag hoppas verkligen inte att någon tar det på det viset...jag försöker bara förklara min egen relation till att jag kallar mig häxa. Och jag vet inte om det beror på att jag blivit äldre och visare...;) eller att jag helt enkelt uppnått en trygghet i mitt liv...en trygghet med mig själv och den jag är...att jag inte behöver ha andra människors godkännande och gillande för den jag är och det jag står för.
Som de flesta vet kallar jag mig inte wiccan även om jag sympatiserar med mycket av vad de står för, men en sak som jag tackar wicca djupt för det är den push jag fått att söka mina egna rötter.
Och djupt i mitt hjärta bär jag med mig den första gången jag mötte Freja i vikingaborgen som jag bor i närheten av. Jag förstod i det mötet att jag inte behöver söka min tro så långt bort...det blir så mycket enklare att känna in sig på sin närmiljö...varför gå över ån efter vatten liksom...:) Jag går därför i de spår mina nordiska förmödrar och -fädrar lämnat efter sig. Detta har faktiskt också fått till följd att jag börjat för eget personligt bruk, ifrågasätta wiccas åtta sabbater. Jag känner mig mer hemma med de fyra mindre högtiderna, de som markerar vinter- och sommarsolstånd samt höst- och vårdagjämning, medan de fyra större för mig inte känns så relevanta. Nämnas bör att dessa högtider har rötter i den keltiska traditionen och de hade bl a ett lite annorlunda klimat mot vad vi här i nord hade.
Ja, jag är häxa i själ och hjärta...ett nattens och månens barn...även om jag även trivs på dagen och i solen så är det i mörkret jag trivs bäst...vilket bör tilläggas inte alls har med häxkonsten att göra. Varför jag trivs bäst i morkret vet jag inte...kanske för att jag i detta liv valt att möta mörkret i många former...även mitt eget inres...Hur som helst "söker" jag nu ett annat namn...ett namn som speglar mig själv på den plats jag lever nu. Månen är min Moder så den måste ingå, men häxa skulle jag vilja byta ut mot något fornordiskt epitet.
Vi får väl se vad som dyker upp...;)