Igår för sju år sedan togs du ifrån oss alla genom en fruktansvärt tragisk olycka och idag för sju år sedan var den första dagen av resten av våra liv som vi skulle lära oss att leva utan dig, min vän...din värme och omtänksamhet, ditt alltid glada sätt och smittande skratt...
På väg till jobb idag stannade jag till vid olycksplatsen där som vanligt vackra blommor och tända ljus lyste i diket. Jag stod en stund i kylan och såg på ljusen och blommorna...från bilen hörde jag radion...Winnerbäck och Miss Li sjöng...jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu...och det är det vi gör...vi andas i tomrummet...vi försöker överleva i tystnaden du lämnat efter dig...
Mina tankar går till dina närmaste...hur mycket vi dina vänner än saknar dig så går det inte att jämföra med den smärta och saknad som är dina närmastes ständiga följeslagare. Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur det skulle vara att förlora sitt barn...att förlora en del av sig själv...sitt ljus och sitt liv...Kan man någonsin resa sig efter något sådant undrar jag...
Trots all sorg jag just nu känner inom mig så gläds jag ändå åt att jag fick ynnesten att lära känna dig...få människor lämnar ett sådant avtryck i människors hjärtan som du gjort...Jag är så tacksam över att jag fick beröras av dins själs rena sanna kärlek.

Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan, älskade vän....du kommer alltid att fattas oss, älskade Tatis....