Har nu också läst ut Eta Christenssons skönlitterära romaner Sarananda och Häxan som steg av tåget.
I Sarananda får vi följa en kvinnas tillbakablickar på sitt liv på jorden när hon efter döden kommit till en plats dit alla själar återvänder.
Det var en trösterik skildring om vad som eventuellt händer efter döden...Dock är det inte riktigt överensstämmande med mina egna tankar och funderingar om livet efter detta....
Rekommenderar den ändå som en tänkvärd läsupplevelse. 
Annat var det med Häxan som steg av tåget...En helt underbar historia om en ung kvinnas vilsenhet i livet tills hon en dag bara kliver av tåget mitt i Småland.
I boken får vi även stifta bekantskap med Johanna och Solrun som lever tillsammans i ett litet torp i Småland...ett enkelt naturnära liv som väcker min egen inneboende längtan efter ett så mycket enklare liv...
Ett häxsamfund bildas också och boken avslutas med en helt fantastisk beskrivning av tolv häxor som träffas på en kursgård och under en intensiv sommarvecka delar med sig av sina egna erfarenheter...stöttar och hjälper varandra och avslutar det hela med en hejdundrande livsbejakande fest till Gudinnans ära.
Det här är en bok som går rakt in i mitt häxhjärta och jag sa det efter att ha läst Etas självbiografi och det tål att upprepas, att detta är magi och häxkonst så fjärran all litteratur som marknaden svämmas över av från främst USA och Storbrittanien. Det här är jordnära enkel magi utan en massa onödiga redskap som många gånger får nybörjan att missa hela poängen med magi i sin jakt på t ex den perfekta bägaren eller athamen.
Missförstå mig inte nu...vi har alla olika vägar att vandra och ingen är bättre än den andra...bara olika helt enkelt...
Dock menar jag att hade jag kännt till detta sätt att se på häxkonsten då för många år sedan när jag tog mina första stapplande steg på konstens väg så hade jag sluppit omvägen där jag var noga med att införskaffa rätt redskap...följa ritualerna nästintill ordagrant...och framförallt sluppit alla tvivel som följde i dess spår eftersom jag sällan kände av någon magi...
Erfarenhet och tid har lärt mig att den riktiga magin ligger i samförståndet med naturen, djuren, våra medmänniskor...respekten och vördnaden för allt levande...
Skillnaden mellan Etas sätt att beskriva häxkonsten och den litteratur jag nämnde innan ligger givetvis också i att det är tre helt skilda länder det handlar om...Etas beskrivning vänder sig mer till vårt sätt att leva här i Norden, vår historia och våra rötter...Jag tror att det är det som tilltalar mig allra mest....jag känner mig hemma...:)


Bild kommer senare