Idag hämtade vi det sista från huset och städade ur det, har bara lite trädgårdsgrejer kvar.
När jag låst dörren såg jag upp mot huset där de tomma fönsterrutorna stirrade tillbaks på mig och jag kände ett litet styng i hjärtat. Uppbrott och avsked är alltid lite vemodiga även om det är ett eget val man gjort, oavsett om det gäller ett uppbrott från en människa, en plats eller som i mitt fall en bostad.
Min blick föll på en liten keramiktavla som stod lutad mot en av krukorna på terrassen och som jag en gång fått av mamma. Texten på tavlan lyder: En trädgård betyder mycket glädje och ännu mer arbete.
Så sant som det är sagt därför känns det helt ok att bara ha en balkong nu, det fina i kråksången är ju att jag även kan nyttja trädgården trots att jag bor på andra våningen. Vi är ju bara tre i huset så vi delar lika...:) En härlig trädgård med knotiga gamla fruktträd...:)
Jag vände slutligen ryggen åt huset och gick mot grinden, men hejdade mig strax innan jag nådde den av något jag skymtade i ögonvrån. Jag såg bort mot den lilla hörnrabatten och blev varm av glädje när jag såg små tappra gula solar tufft ta upp kampen mot de stora snöflingorna som sakta dalade från skyn. Jag log för mig själv och kände mig trygg i förvissningen om att de små vintergäcken och alla de andra glada vårlökarna jag planterat nu skulle glädja någon annan...:)
När jag stängde grinden bakom mig hade det redan hunnit bildas ett tunt vitt täcke som mjukt lade sig över huset och trädgården...över mina minnen...