Hos underbara och inspirerande Ariadna kunde man häromdagen läsa ett väldigt intressant inlägg om häxans varande eller icke...det fick mig själv att känna att det skulle jag också behöva ventilera i ett inlägg. Jag har nämligen på senaste tiden funderat en hel del på det här med häxa och varför man väljer att kalla sig det.
Ariadnas inlägg handlade till största delen om vad en häxa egentligen är och jag kan bara skriva under på hennes kristallklara formulering att en häxa är en person som praktiserar häxkont och häxkonst i sin tur är en häxas hantverk, ett arbete med magi genom att utnyttja t ex energier, stenar, örter, färger och liknande för att kunna påverka omvärlden.
Till dessa rader vill jag också personligen tillföra att som häxa lever man i harmoni, balans och respekt både vad det gäller vår jord och alla dess invånare och att allt liv är heligt.
Mitt inlägg fokuserar mer på mina egna funderingar kring varför jag kallar mig häxa. 
När jag för ett tjugotal år sedan för första gången snubblade över ordet wicca och därefter läste allt jag kom över (vilket inte var så mycket och inte alls på svenska) så antog jag också namnet Månhäxa som ett tiotal år senare blev Moonwitch eftersom det visade sig mer gångbart i cyberrymden...(jag menar...hur kul är det på en skala att heta Manhaxan...;)). Jag gjorde detta som ett bevis för mig själv att jag valt att vandra den väg mina hedniska förmödrar och -fädrar vandrat, som en hyllning till alla de som fick sätta livet till när kättarbålen brann runt om i Europa...men det var ett namn och en tro ingen visste något om. Det är faktiskt inte förrän på senare tid, sedan jag började blogga som jag kommit ut ur det berömda kvastskåpet...;) 
På senare tid har jag kommit i kontakt med fler och fler likasinnade även här i Sverige och det är väl i samband med det som jag börjat fundera mer och mer. Ganska snabbt (oavsett vad det gäller i livet) ser man vilka som går in helhjärtat för en sak och vilka som mest tycker det är en kul grej och tror att själva utövandet ligger i antal attiraljer man omger sig med.
Det är tråkigt att behöva säga det, men det känns som om det gått troll i ordet häxa (om man nu kan säga så...:D)...som om det blivit lite av en fluga...och jag vet inte hur många häxor jag mött både här på nätet och IRL som anser sig stamma från en lång blodslinje av häxor och att alla andra inte vet vad de pratar om. Jag personligen anser att det finns nog inte någon som inte har en häxa alias klok gumma/gubbe i sitt släktled...jag menar med det att förr i tiden var det ett sätt att leva när man levde nära naturen och jorden man brukade, man var beroende av vädrets makter osv. Att blidka jordens och vädrets krafter genom olika former av magi var ett sätt att överleva...det var basic kunskap som man fick med modesmjölken.
Jag menar inte att hoppa på någon nu eller att min tro skulle vara sannare och mer äkta än någon annans...jag hoppas verkligen inte att någon tar det på det viset...jag försöker bara förklara min egen relation till att jag kallar mig häxa. Och jag vet inte om det beror på att jag blivit äldre och visare...;) eller att jag helt enkelt uppnått en trygghet i mitt liv...en trygghet med mig själv och den jag är...att jag inte behöver ha andra människors godkännande och gillande för den jag är och det jag står för.
Som de flesta vet kallar jag mig inte wiccan även om jag sympatiserar med mycket av vad de står för, men en sak som jag tackar wicca djupt för det är den push jag fått att söka mina egna rötter.
Och djupt i mitt hjärta bär jag med mig den första gången jag mötte Freja i vikingaborgen som jag bor i närheten av. Jag förstod i det mötet att jag inte behöver söka min tro så långt bort...det blir så mycket enklare att känna in sig på sin närmiljö...varför gå över ån efter vatten liksom...:) Jag går därför i de spår mina nordiska förmödrar och -fädrar lämnat efter sig. Detta har faktiskt också fått till följd att jag börjat för eget personligt bruk, ifrågasätta wiccas åtta sabbater. Jag känner mig mer hemma med de fyra mindre högtiderna, de som markerar vinter- och sommarsolstånd samt höst- och vårdagjämning, medan de fyra större för mig inte känns så relevanta. Nämnas bör att dessa högtider har rötter i den keltiska traditionen och de hade bl a ett lite annorlunda klimat mot vad vi här i nord hade.
Ja, jag är häxa i själ och hjärta...ett nattens och månens barn...även om jag även trivs på dagen och i solen så är det i mörkret jag trivs bäst...vilket bör tilläggas inte alls har med häxkonsten att göra. Varför jag trivs bäst i morkret vet jag inte...kanske för att jag i detta liv valt att möta mörkret i många former...även mitt eget inres...Hur som helst "söker" jag nu ett annat namn...ett namn som speglar mig själv på den plats jag lever nu. Månen är min Moder så den måste ingå, men häxa skulle jag vilja byta ut mot något fornordiskt epitet.
Vi får väl se vad som dyker upp...;)

Idag fick jag en inbjudan av bästaste Nettan till reikiträff i oktober...:)
Ser verkligen fram emot det...Det är en så härlig känsla att få omge sig med goa människor som pysslar med detsamma som en själv...
Även om jag är solitär när det kommer till mitt utövande av häxkonsten och nog aldrig skulle kunna tänka mig att ingå i ett coven (fast man ska aldrig säga aldrig), så finns det stunder när man vill omge sig med likasinnade.
Nu har vi ju ett alldeles underbart forum på fb där häxor från Sveriges alla hörn ventilerar och ger tips och råd och det är verkligen guld värt..:) Dessutom har jag hittat en mängd härliga människor på SW varav en hel drös är skåningar...:)
Och så anordnas hednisk/esoterisk pubmoot i Malmö andra lördagen varje månad...:)
Så man behöver inte längre känna sig ensam i sitt utövande...:) Jag skriver "längre" eftersom det faktiskt skett en väldig förändring på det planet de senaste fyra - fem åren tycker jag...är väl Internets förtjänst gissar jag...;)

Merry meet and merry part and merry meet again...:)

Mitt förra inlägg skrev jag i ett lite upprört tillstånd eftersom jag var besviken på en människa som talar så väl om både det ena och det andra och höjer sig själv och sitt leverne till skyarna trots att jag vet att hon definitivt inte lever som hon lär. Tyvärr förstod hon inte vad jag ville ha sagt...men jag är ändå glad för att mitt inlägg väckte lite respons och att era kommentarer fick även fick mig att tänka till...både de som skrevs här i bloggen och de på häxsidorna på fb...Tack för det, kära systrar och jag tror väl att vi alla kan enas om att vi gör så gott vi kan...lite är bättre än inget alls...
Och vem är jag att sätta mig till doms över någon annan? Jag är ju egentligen inte bättre själv än den jag irriterar mig på...
Lite skämmigt att inse, men det är en del av livets lärdom och jag är glad att jag kan se det och ta det till mig...
Än en gång tack alla som delar min resa genom livet med både ris och ros...Ni är guld värda...:)

Detta inlägg kan kanske av en del uppfattas som provokativt, men det är inte av den anledningen det är skrivet utan för att jag under en längre tid funderat en del över oss s k häxor och om vi verkligen lever som vi lär.
Under en meditation idag mötte jag min guide Tuve och ni som följt min blogg minns kanske att jag skrev att han var starkt knuten till naturen...han uppmanade mig i alla fall att lita till min inre röst och skriva det jag kände var rätt och riktigt för mig. 
Så här kommer det: 
Två saker som pockat på uppmärksamhet den senaste tiden och som jag nu måste få ur mig är detta ständiga hårfärgande och dessa mängder av indianska prylar som inte ens är producerade av ursprungsbefolkningarna.
Vördar vi verkligen Moder Jord varje gång vi färgar vårt hår??? Vilka ofantliga gifter vi släpper ut bara för att stärka vårt ego.
Bryr vi oss om våra medmänniskor när vi omger oss med saker och böcker som producerats billigt i Asien, oftast av barn, och som säljer ut naturbefolkningarnas heliga traditioner???
Ja, jag har också färgat mitt hår en gång i tiden, men ju mer jag lär om häxans väg och ju mer jag försöker att leva i harmoni med allt, ju mer uppmärksam blir jag på vad jag kan göra för att hjälpa...vad jag har för ansvar i det hela....
Ja, jag har också haft bl a en drömfångare Made in Taiwan och en del böcker som ursprungsbefolkningarna ber oss att undvika...men det är samma sak där...jag har lärt mig och jag kan bara säga att jag skäms över min tidigare okunskap...däremot finns det ingen ursäkt att fortsätta när man vet....
Med handen på hjärtat systrar och bröder i väven...med visdom följer ansvar.
Är vi redo för det??? Lever vi som vi lär???

Häromdagen läste jag på BlueRains blogg att hon kände att hösten börjar närma sig och jag måste säga att jag är böjd att hålla med henne...Också jag känner en aning av höst i luften, ett vemodigt drag i den milda sommarvinden som smeker min kind...:(
Kanske beror det på det höstlika vädret som är i Skåne just nu...kanske beror det på att för varje år som går blir jag mer och mer känslig och lyhörd för naturens skiftningar...ett tecken som bara stärker mig i att jag för mig, valt den rätta vägen i livet...ett liv tillägnat de uråldriga visas dolda kunskap...ett liv i samklang med naturen och den stora allomfattande närvaron...
Ju längre jag vandrar på de uråldrigas stig...ju mer öppen för andra världar känner jag att jag blir...jag förnimmer röster från forna dagar i vindens sus...uppfattar dofter från sedan länge slocknade eldar...anar skuggor från bortglömda hädangångna själar...
Kanske är det minnen från dagar i ett förflutet liv när planeringen inför stundande hårda tider gjorde att man hela tiden måste vara vaksam på minsta nyansskiftning i naturen...i vädret...som gör att jag märker av årstidernas växlingar tydligare...
Visst kan det tyckas galet att känna höstens andetag mitt i sommarens lustfyllda glädje, men är det inte lite så livet är i allt? Mitt i glädjen finns även ett korn av sorg...mitt i livet finns även en bit av döden närvarande...
Kan vi bara ta till oss den kunskapen och förstå den balans som livet hela tiden försöker upprätthålla så tror jag det levande livet blir lättare att uthärda även i motgång...
Var ute med Lollan en runda nu och såg att rönnens frukter redan skiftar i rött...grenarna är tyngda av stora klasar lysande röda bär...vilket tyder på ännu en lång hård vinter...
Och det är faktiskt bara ett par veckor kvar till ännu en häxsabbat...nämligen Lughnasad eller Lammas...som är den första av årets tre skördehögtider... 

Nog om det....i morgon är den första dagen av tjugoen underbara lata dagar som ligger framför mig...:)
Ta hand om er alla fina underbara människor därute och lev och älska här och nu...:)

Tänkte ge en liten förklaring till vad det för mig, innebär att vara häxa och vad min tro egentligen är.
 
Jag sympatiserar väldigt mycket med den nyhedniska naturreligionen wicca, bla firar jag alla de åtta högtiderna, men att jag inte kallar mig wiccan eller något annat heller för den delen, beror på den enkla anledningen att jag inte vill placeras i ett fack där man förväntas vara, säga och tycka på ett visst sätt (även om wicca är en av de mest öppna och toleranta religioner jag mött), det är en inre känsla jag har och är inte menat som kritik till någon...alla har vi vår egen väg att vandra.
Jag försöker att leva så mycket som möjligt i vördnad och respekt för naturen och alla dess invånare, både små och stora och jag har en tro på en skapande kraft varur vi alla och allt kommer. Den kraften är för mig både manlig/kvinnlig, mörk/ljus, natt/dag osv Dock väljer jag att benämna denna uråldriga kraft för Gudinnan, i alla fall känns det mest rätt och riktigt för mig just nu...
Jag tror på att vad du ger ut får du tillbaka, både positivt och negativt...
Min tro blandar hej vilt från många olika religioner, främst naturbaserade...för till syvende och sist är det ändå en skapande kraft alla religioner tror på...vi har bara olika sätt att sätta ord på denna kraft...
Att jag väljer att kalla mig häxa är en hyllning till, inte bara de visa kvinnor och män som brändes som sådana på bål under häxförföljelsernas tid, utan även till alla de människor som varit och är sk oliktänkare, de lite udda människor som i sitt hjärta känner att något är sant och riktigt och vågar stå upp för det istället för att blint följa de normer som är till för att hålla massorna i schack.

Det var väl lite om mig det...

Något du undrar över så hör gärna av dig..:)