Vemod!
Idag hämtade vi det sista från huset och städade ur det, har bara lite trädgårdsgrejer kvar.
När jag låst dörren såg jag upp mot huset där de tomma fönsterrutorna stirrade tillbaks på mig och jag kände ett litet styng i hjärtat. Uppbrott och avsked är alltid lite vemodiga även om det är ett eget val man gjort, oavsett om det gäller ett uppbrott från en människa, en plats eller som i mitt fall en bostad.
Min blick föll på en liten keramiktavla som stod lutad mot en av krukorna på terrassen och som jag en gång fått av mamma. Texten på tavlan lyder: En trädgård betyder mycket glädje och ännu mer arbete.
Så sant som det är sagt därför känns det helt ok att bara ha en balkong nu, det fina i kråksången är ju att jag även kan nyttja trädgården trots att jag bor på andra våningen. Vi är ju bara tre i huset så vi delar lika...:) En härlig trädgård med knotiga gamla fruktträd...:)
Jag vände slutligen ryggen åt huset och gick mot grinden, men hejdade mig strax innan jag nådde den av något jag skymtade i ögonvrån. Jag såg bort mot den lilla hörnrabatten och blev varm av glädje när jag såg små tappra gula solar tufft ta upp kampen mot de stora snöflingorna som sakta dalade från skyn. Jag log för mig själv och kände mig trygg i förvissningen om att de små vintergäcken och alla de andra glada vårlökarna jag planterat nu skulle glädja någon annan...:)
När jag stängde grinden bakom mig hade det redan hunnit bildas ett tunt vitt täcke som mjukt lade sig över huset och trädgården...över mina minnen...
Förlorare!
Tänker inte gå in närmre på vad vi pratade om och inte heller ta någon ställning till vem som gjort rätt eller fel...kan bara säga att när man använder sina barn som slagträn i en skilsmässa eller konflikt så finns det ingen vinnare bara förlorare och den största förloraren är barnet...:(
Oavsett om barnen är stora eller små så måste man som förälder sätta sina egna sårade känslor åt sidan och finnas där för sina barn...stötta och hjälpa...men också ställa krav och sätta gränser...
Ja, det var väl bara det jag ville säga...behövde ventilera...få det ur systemet...blir så beklämd...:(
Ta hand om er alla därute och glöm inte att leva i nuet och varje dag tala om för varandra hur mycket ni betyder för varandra...det kommer kanske aldrig en morgondag...
Glädje!
För er som inte vet så är Aluma de hemlösas tidning som säljs här nere i Skåne...tror dock den gått ihop med den som säljs i Göteborg för nu hette den visst Faktum...men i alla fall...jag kallar denne man "min Aluma-försäljare" för jag har alltid under många år handlat tidningen av just honom. Från början stod han troget utanför Ikea i Malmö i såväl regn och rusk som strålande sol och alltid lika glad...trots det liv han levde så ansåg han att det alltid fanns något att glädjas åt under en dag...man kunde alltid hitta en anledning att le...Jag har ofta tänkt på honom när livet kännts motigt...
Så flyttade ju Ikea för något år sedan och han var plötsligt borta...:( För ett år sen upptäckte jag honom igen och då här nere i Trelleborg...:)
Han blev hemlös och därmed uteliggare med alla problem det innebar för cirka åtta år sedan och började då med att sälja Aluma...idag har han varit drogfri i mer än fyra år och fick med det sitt förstahandskontrakt..:)
Han bestämde sig dock för att sälja tidningen året ut eftersom han ville få en möjlighet att berätta för dem som ständigt köper den av honom att allt nu ordnat sig...han kände att han ville dela denna glädje med de som under alla år stöttat honom och trott på honom...som gjort detta möjligt...
Det kändes verkligen skönt i hjärteroten att se hans rena sanna glädje...och värmen och uppriktigtheten i kramen han gav mig gjorde mig alldeles tårögd...:)
Människor kommer in i ens liv av olika anledningar...en del stannar längre tid...andra är bara på genomresa....hur det än är med det så lämnar de alla mer eller mindre märkbara spår...
Jag vet inte om Alumaförsäljarens och mina vägar kommer att korsas igen, men han har definitivt lämnat märkbara spår i mitt hjärta och det är jag så tacksam för...
Till en saknad vän!
Igår för sju år sedan togs du ifrån oss alla genom en fruktansvärt tragisk olycka och idag för sju år sedan var den första dagen av resten av våra liv som vi skulle lära oss att leva utan dig, min vän...din värme och omtänksamhet, ditt alltid glada sätt och smittande skratt...
På väg till jobb idag stannade jag till vid olycksplatsen där som vanligt vackra blommor och tända ljus lyste i diket. Jag stod en stund i kylan och såg på ljusen och blommorna...från bilen hörde jag radion...Winnerbäck och Miss Li sjöng...jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu...och det är det vi gör...vi andas i tomrummet...vi försöker överleva i tystnaden du lämnat efter dig...
Mina tankar går till dina närmaste...hur mycket vi dina vänner än saknar dig så går det inte att jämföra med den smärta och saknad som är dina närmastes ständiga följeslagare. Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur det skulle vara att förlora sitt barn...att förlora en del av sig själv...sitt ljus och sitt liv...Kan man någonsin resa sig efter något sådant undrar jag...
Trots all sorg jag just nu känner inom mig så gläds jag ändå åt att jag fick ynnesten att lära känna dig...få människor lämnar ett sådant avtryck i människors hjärtan som du gjort...Jag är så tacksam över att jag fick beröras av dins själs rena sanna kärlek.
Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan, älskade vän....du kommer alltid att fattas oss, älskade Tatis....
Det där med män och sex!
Jag minns att mitt sinne var lika tungt och grått som himlen över Stockholm och mina tårar rann ikapp med regnet som föll mot vindrutan...
Vad hade jag väntat mig egentligen??? Det går inte att ge sig in i något nytt innan man är färdig med det gamla...Jag försökte glömma en kort men misslyckad romans och han visste inte om han var färdig med det han var i eller om de skulle fortsätta...Tror att vi på något sätt båda blev besvikna på varandra...kände oss sårade...men egentligen var det bara oss själva vi kunde klandra...
Hur som helst möttes vi i fredags och det kändes himla bra, vi kunde prata och skratta tillsammans som om det jobbiga aldrig funnits...inte det minsta spår av känslor fanns kvar och jag undrar om det över huvudtaget hade funnits några eller det bara var en flykt ifrån något som just då kändes jobbigt i våra respektive liv...
Inte heller kan man bygga sin lycka på någon annans olycka...det fick jag bittert erfara när jag i min dumdristighet hade ett stormigt förhållande med en gift man under ett års tid...det var "instant karma" där kan jag lova... Dum som jag var så fattade jag inte att kan en man svika och bedra en kvinna så kan han göra det med två...och flera...ones a cheater always a cheater...
Därför avböjde jag vänligt men bestämt ett erbjudande jag fick i fredags på festen även om jag var frestad...jag har lärt min läxa och vet att jag inte kommer att ge mig in i något sådant igen...Dessutom aktar jag mig noga för vilken famn jag väljer att vila i för en natt...och detta var definitivt en famn jag ville stanna längre i än för en natt...
Det är också en grej jag funderat på...varför ska vi och med vi menar jag vi kvinnor...skämmas för något som är Gudinnans största gåva till människan...nämligen lusten...Jag vet att det finns människor som ser ner på mig för att jag låter min lust styra mig lite väl mycket ibland...men bortsett från mitt förhållande med den gifte mannen som jag är djupt ångerfull över och önskar att jag kunnat göra ogjort...så är det väl upp till mig vad jag vill göra så länge jag varken sårar mig själv eller någon annan. Jag förstår inte varför jag ska skämmas för något som får mig att må bra och känna mig livfull...
Jag är övertygad om att hade inte den tidiga kristendomen och andra patriarkaliska religioner och vårt pryda prästerskap syndbelagt vår sexualitet och glädje och lust till livet...så hade inte vårt samhälle sett ut som det gör idag med alla våldtäkter och sexuella övergrepp...
Det finns inget vackrare eller finare sätt att hylla Gudinnan...själva livet...än den kärleksfulla akten mellan två frivillga vuxna människor....
Mer sex åt folket...;)
Ljusglimtar!
Så t ex ringde min älskade son idag bara för att höra att allt var ok och han får mig alltid att skratta..:) Jag lovar...han kommer att få mig att skratta på min egen begravning...
Även x:et med stort X plingade för att höra hur det var med tanke på mitt förra inlägg...
Sådana små omtankar värmer i mörkret....Tack!
Dock har ju alla män en baktanke, så även x:et...nu fick han ju möjlighet att beklaga sig över att han blivit laktosintolerant efter sin GBP-operation...Stackare då...;) Men vi vet ju alla hur det är med män....minsta förkylning så ringer de Fonus för att ta mått till träfracken...*suck*
Vilken himlans tur att inte män föder barn...då hade vi varit ett utdöende släkte för länge sedan...;)
Sedan skulle dottern övningsköra till Oxie, första mörkerkörningen (vilket gick otroligt bra) och vi satt och pratade om vad man skulle tänka på vid mörkerkörning...bl a att det är svårare att upptäcka djur när det är mörkt...
Då kläcker den söta tösen ur sig "jag tycker det är bättre när djur har ögon"...;) Eh...ja, det kan väl jag också tycka...istället för att ha de drällande omkring alldeles ögonlösa...det ställer bara till det...
Efter vår gemensamma skrattattack fick hon förklarat att hon menade djur vars ögon syntes i mörkret...typ katter o dyl....:)
Tack för den glädje ni ger mig...:) Älskar er!!!
Ont!
Läste idag en god väns statusuppdatering på fb där hon skrev att hon hade ont där hjärtat sitter...Ungefär så känner jag det också just nu...känns också som en gigantisk gråtboll i magen som bara vill ut...:(
Syster min är inlagd igen och det verkar bara gå åt ett håll...:( Allt känns väldigt ovisst och tungt på den fronten just nu...och en stor maktlöshet fyller en....
Mår heller inte vidare bra rent fysiskt...molande huvudvärk, snuva och hosta som aldrig tycks ge med sig....kanske inte konstigt med all fukt i huset...
Skulle upp till Sthlm i början på november till min fina underbara vän Sussie som jag saknar så väldigt mycket...karaokefest/maskerad...Såg verkligen fram emot detta...och att även träffa fina goa Inki som jag lärt känna där uppe och som jag önskar jag bodde närmre...:(
För att inte prata om träffen jag hade inbokad med allra käraste häxsystra mi...Lilitha...:(
Vågar dock inte ge mig iväg så långt i dagsläget..:(
Fan...livet suger just nu...:(
Men imorgon kommer finaste vännen Nina...som också har en del tuffa grejer att tampas med just nu...Tur att det är söndag annars hade risken varit stor att vi dränkt våra sorger i vin...
Mitt i allt elände så vet jag var ni finns, mina älskade vänner...både IRL och här i cyberrymden...
Tröst!
Tack alla underbara vänner för ert stöd, uppmuntrande ord och varma tankar...det värmer och ger hopp...även ni som befinner er på flera mils avstånd...jag känner verkligen den healing och kraft ni skickar och era omtänksamma mail får mig att gråta så rörd blir jag...I nöden prövas verkligen vännen och jag vet var ni finns....Tack!!!
Just nu får jag mest tröst av hon som är mitt liv och min kärlek...Hennes varma kropp tätt intill min i det stora tryckande mörkret...hennes mjuka buffande med nosen mot min hals när hon vill trösta...hennes försiktiga snusande över mina tårvåta kinder...hennes galna upptåg som för en stund får mig att skratta....
Visst finns vi i familjen här för varandra och på något sätt svetsar sådant här samman en ännu mer...men ibland kan man behöva den tysta trösten...värmen och omtanken utan ord...
Sorg och glädje!
Även den sveptes i en näsduk och fick göra de andra sällskap under syrenbuskarna.
I morse efter några få oroliga timmar av sömn, vaknade både jag och Lollan av en smäll mot mitt sovrumsfönster. En liten gråsparv hade flugit in i det och bröt nacken...ja, vad finns det att säga...mer än att det börjar bli trångt under syrenbuskarna...(galghumor)
Vädret är grått och trist idag och med tanke på vad som hänt på sista tiden med döda råttor...två av våra låntagare som hastigt gått bort...min systers kamp och nu gråsparven...så undrar jag vad livet egentligen vill säga mig...Det känns som om Den Mörka rör sig i min närhet...som om hon vll mig något...
I natt är det Svartmåne...en natt som tillhör den mörka aspekten av Gudinnan och jag har betsämt mig för att i natt göra en "resa" ner till hennes rike...jag måste få veta vad hon vill...
Gick en långrunda i det grå vädret med Lollan för att skingra tankarna lite och mötte en ung mamma med en liten i barnvagn och en som sprang bakefter samt en stor svart hund. Givetvis skulle hundarna hälsa på varandra och den lilla killen som hade sprungit bakefter kiknade av skratt när hundarna busade...:) Ett så underbart bubblande befriande skratt att man inte kunde låta bli att skratta med....samtidigt sprack molnen upp för en kort stund och solen sken...:)
Det sägs att vi har något att lära av alla människor vi möter eller att de har någon form av budskap till oss...
Trots det mörker som råder i min närhet just nu så finns livet, ljuset och glädjen ändå...Det är så livet är...det stannar inte upp...och jag FÅR lov att även känna glädje...
Makan till en man som nyligen avled hastigt gör allt hon kan för att överleva och ett sätt för henne är hennes humor. Någon tanklös vän i hennes närhet påpekade då att det var opassande att skämta och skratta...hennes man var ju död...
Jag önskar att hon också får möta någon med ett glädjebudskap som jag gjorde i den unga mamman med sina barn och sin hund...
Så olika!
Trodde jag skulle hålla mig borta från bloggandet nu, men jag behöver det nu mer än någonsin...behöver skriva av mig...få dela med mig av alla jobbiga tankar.
Är i skrivande stund hemma några timmar innan jag ska ge mig in till sjukhuset och en värld av smärta, sorg och hopplöshet.
Slogs igår av ännu en kulturell skillnad mellan alla nysvenskar som kommer hit och svenskar som bott här i generationer tillbaka.
På avdelningen får man bara vistas två åt gången hos varje patient, medan de andra som eventuellt är med får vänta nere i trapphuset.
Trapphuset till avdelningen där min syster ligger är fullt och då menar jag FULLT, av sittande och stående anhöriga till någon nysvensk som ligger inne. Även ute sitter de, i bilar eller stående bredvid...inte en svensk så långt ögat kan se.
De finns där för varandra...stöttar och hjälper varandra genom livets jobbiga skeden...de är öppna i sin sorg...i sin oro och i sin vanmakt...och de är inte rädda för att visa det...såväl kvinnor som män....
Vad jag önskar vi kunde öppna oss mer för våra olikheter.
Framtidsfunderingar!
Så öppnades dörren till det förflutna lite på glänt...missförstå mig inte...det förflutna bär även på vackra fina minnen och saker...men i denna lilla glipa som öppnats kom en del skit med av bara farten och jag känner mig åter igen missförstådd, förtalad och dömd på lösa grunder...:(
Mitt hem känns inte längre som den varma ljusa fristad jag alltid kännt det som...dåliga energier har smugit sig in...Jag vet att jag kan fixa det själv med rening och positiv förstärkelse, men det känns ändå som om det kanske är dags att åter igen ta ännu ett steg.
Dottern min kommer troligtvis flytta till eget innan nästa sommar och då känns huset ändå lite för stort för mig, dessutom är det kallt som attan på vintern trots att man betalar så fruktansvärt mycket i elkostnad.
Vet dock att jag skulle sakna trädgården något enormt...har bott i lägenhet så många gånger och jag känner mig halv utan kontakten med Moder Jord, känner mig avskuren min livsnerv helt enkelt...:(
Underbaraste vännen Nina kom dock med en klok idé...flytta till lägenhet och istället skaffa en liten kolonilott...:)och den idén känns vettigare ju mer jag tänker på den...:) Varmt och skönt på vintern, ingen snöskottning eller hög elkostnad...och en alldeles egen liten grönskande oas att ta sig till när andan faller på (vilket innebär från feb/mars till nov..:))
Det blir också ett sätt att börja på nytt med mitt nya liv...ett liv som innebär singel på riktigt utan någon annan att ta hänsyn till mer än mig själv...
Det blir också ett sätt att åter igen stänga den där dörren och denna gång låsa ordentligt med dubbla lås och slänga bort nyckeln...:)
Jag har nått dithän idag att jag vet mitt värde, jag behöver inte stå i skuggan av någon annan...jag har lika mycket rätt som alla andra att andas, leva, älska, vara lycklig...:)
Jag menar inte att såra någon med detta inlägg...och det riktar sig heller inte till någon specifik...men det finns saker jag inte kan förklara...det får stanna vid det...
Jag behöver göra så här för att kunna hålla fast vid den fria lyckliga kvinna jag blivit och som jag tänker fortsätta vara...:)
Önskar er alla som korsat min väg genom livet all kärlek och glädje och om ni önskar mig detsamma så låter ni mig gå och leva mitt liv som jag önskar...
